Veterinären.nu – Sveriges ledande hälsoportal för sällskapsdjur
× Stäng

Videomöten med veterinär eller specialist direkt i din mobil, surfplatta eller dator.

  • ✓ Legitimerade veterinärer & specialister
  • ✓ Snabb diagnos eller remiss
  • ✓ Öppet 06-24 (helger 09-18)
  • ✓ Pris från 320 kr
  • ✓ Kostnadsfritt med vissa försäkringsbolag
  • ✓ 97% nöjda kunder

Registrera dig här

FirstVet - Din veterinär på nätet

Registrera dig på webben eller i någon av våra appar

FirstVet finns som app till iPhone, iPad och Android. Ladda ner appen i App Store eller på Google Play.

Det är kostnadsfritt att skapa ett konto.

Annons

Skötselråd orm

Skötselråd orm

Inledning

Ormar är släkt med ödlorna och har under evolutionens gång förlorat sina extremiteter. Ormar finns i alla världsdelar utom Antarktis men en del länder och öar saknar vilda ormar, t.ex. Island, Irland och Nya Zeeland.

Innan man bestämmer sig för att skaffa orm är det viktigt att sätta sig in i vad det innebär att ha en orm. Som med alla typer av reptiler krävs det både kunskap och utrustning för att sköta en orm på rätt sätt. Man måste också vara medveten om att det finns många olika typer av ormar och dessa kräver olika skötsel i form av miljö, temperatur, belysning, luftfuktighet, hantering mm. Det är alltså viktigt att veta hur ormen lever i naturen för att kunna sköta den rätt i fångenskap. Köper man en ung orm ska man informera sig om hur stor den blir när den är fullvuxen. Beroende på art kan en fullvuxen orm bli allt från några centimeter upp till över åtta meter lång!

De vanligaste arterna som hålls som sällskapsormar är kungsboa, kungspyton, majsorm, mjölksnok och strumpebandssnok. Anledningen till dessa ormars popularitet är att de är relativt lättskötta, de blir inte så stora samt de är sällan aggressiva.

Giftormar av alla slag ska inte hållas som sällskapsdjur! Speciell lagstiftning råder för hållning av dessa djur och de kommer inte att behandlas i följande text.

Ormar är långlivade djur och de flesta arter bli 8-10 år gamla eller äldre.

Nedanstående råd är generella råd för hållning av ormar. Man måste utöver dessa noga
kontrollera vad som kan vara unikt för den art man har.

Miljö

Ormar hålls vanligtvis i terrarier men självfallet finns det andra lösningar som kan fungera. Det är extremt viktigt att terrariet/buren/tanken är rymningssäker, ormar är experter på att bryta sig ut och smita. Fördelen med en tank av glas är att man ser reptilen bra samt att det är lättare att hålla rätt klimat där inne. Nackdelen är att ventilationen blir sämre. Burar av andra slag kan ge en bättre ventilation men rymnings- och skaderisken är större.

I djurskyddslagen finns uppgifter om minsta tillåtna mått som är baserade på vilken typ av orm det är (marklevande eller trädlevande) och hur lång den är. En marklevande orm upp till en meter måste t.ex. ha ett terrarium med en bottenyta på minst 0,25 kvadratmeter och en höjd på minst 2,8 dm. De trädlevande arterna behöver en högre höjd. Tänk på att alla dessa mått är minimimått, för stort kan det aldrig bli!

Det finns flera olika typer av bottensubstrat man kan använda. De arter som gräver ner sig måste naturligtvis ha ett substrat som det går att gräva i. Man kan använda sig av sand, bark, en blandning av sand och jord, mossa, papper, astroturf mm. Det finns för och nackdelar med alla typer av underlag. Bark och sand kan t.ex. följa med födan ner i mag-tarmkanalen och i för stora mängder kan det leda till förstoppningar. Med papper, astroturf och olika mattor kan det vara svårt att skapa rätt fuktighet och mikroklimat. Vilket substrat man än väljer är det mycket viktigt att det noga hålls rent och att man får rätt fuktighet.

Terrariet kan inredas med tjocka grenar, hyllor, växter (plast brukar fungera bra) och minst ett gömställe måste finnas. Det kan vara en grotta, en keramikkruka eller något liknande. Trädlevande arter måste naturligtvis ha rejäla grenar att vistas på.

Ormar är, som alla andra reptiler, växelvarma och därför är omgivningstemperaturen i terrariet av största vikt. Det måste också finnas en temperaturgradient för att ormens ämnesomsättning ska fungera.

Kungspyton t.ex. är en orm som behöver en generell dagtemperatur på 27-29 grader med en varmare plats som håller ca 32 grader. På natten ska man sänka temperaturen till 23-24 grader men behålla en varmare plats som håller cirka 27 grader. Kungsboan behöver lite mer värme, 28-32 grader generellt med en solplats på 32-35 grader. Nattetid bör temperaturen ligga på 26-30 grader. Majsormen och Mjölksnoken nöjer sig med 24-30 grader dagtid och 21-22 grader nattetid.

Rätt temperaturintervall kan åstadkommas via värmeslingor, värmemattor eller värmelampor, gärna i kombination. Värmestenar bör undvikas då det är vanligt att de blir överhettade och kan orsaka besvärliga brännskador. Man måste också tänka på att slingor och mattor måste ligga under terrariet och man måste hindra ormen från att komma i kontakt med värmelampor eller andra värmekällor.

Tänk på att kontrollera temperaturerna regelbundet med en termometer. Både för låga och för höga temperaturer stressar ormen och kan orsaka sjukdom.

Att skapa rätt fuktighet i terrariet kan vara en utmaning. Är det för torrt kan ormen få kronisk vätskebrist men ömsningsproblem, njurproblem och andra sjukdomar som riskmoment. Är det för fuktigt, kan det bli mögligt och bakteriefyllt i terrariet med risk för hudinfektion (”blister disease”) och andra infektionssjukdomar. En bra lösning på detta problem kan vara att ha en fuktlåda där ormen kan vistas för att fukta sig samt en vattenskål stor nog för ormen att bada i.

Som fuktlåda kan en vanlig plastlåda med lock användas. Man gör ett hål precis stort nog för ormen att komma igenom och lägger en fuktad tvättsvamp eller spagnummossa i botten. Se till att hålla svampen/mossan fuktig hela tiden och ställ fuktlådan i den varmare delen av terrariet. Självfallet ska fuktlådan vara stor nog att rymma hela ormen men gör den inte för stor, då är det risk att det blir ormens toalett.

Ormar bör ha tillgång till fullspektrumljus även om de är skymnings- eller gryningsaktiva. UV-ljus ökar det allmänna välbefinnandet och minskar risken för D-vitaminbrist med kalkbristsjukdomar som följd. Det finns speciella UV-lampor eller lysrör anpassade för just ormar som inte kräver lika intensivt som andra reptiler. Kom ihåg att sol som skiner genom fönsterglas innehåller i stort sett inga UV-strålar alls.

Utfodring

Ormar tuggar inte sin mat utan de bakåtriktade tänderna är till för att hålla fast bytet och i fallet med giftormar, spruta in giftet i kroppen. Bytet sväljs därefter helt. Huden och käklederna är väldigt elastiska och ormar kan svälja byten som är flera gånger större än det egna huvudet.

Att utfodra ormar är enkelt jämfört med många andra reptiler. Det är därför inte lika vanligt med bristsjukdomar på ormar. Anledningen till detta är att ormar utfodras med hela bytesdjur vilket liknar sättet de äter på i naturen.

Det misstag man kan göra är att ge för mycket fisk, vilket kan leda till B-vitaminbrist med neurologiska rubbningar som följd, eller ge för mycket nyfödda bytesdjur. Bytesdjuren utvecklar bättre näringsbalans när de får växa till sig lite.

Man bör även tänka på att vänja ormen vid att äta avdödade djur. Lämnar man levande bytesdjur i terrariet som ormen inte äter upp direkt, kan bytesdjuren bita och skada ormen allvarligt. De vanligaste bytesdjuren som ges är gnagare och kyckling. Både pinkisar (musungar) och vuxna djur kan ges, beroende på ormens storlek.

Det är svårt att ge exakta råd om hur ofta och hur mycket en orm ska äta. Det beror på ålder, storlek, aktivitetsgrad, säsong och omgivningstemperatur. Man kan styra tillväxten på en ung orm genom att ge den mindre byten oftare och hålla temperaturen i det övre spannet. Unga, växande ormar kan normalt sett utfodras 1-2 gånger i veckan emedan en stor fullvuxen orm bara behöver mat varje eller varannan månad.

Vanligtvis har ormen bäst aptit på våren och sommaren. En vuxen orm klarar normalt ganska långa svältperioder, men skulle den vägra äta vid ett par, tre utfodringstillfälle eller uppvisa andra symptom, bör veterinär kontaktas. En stressad orm kan matvägra och en överviktig orm kan gå in i en självpåtagen svält.

Som med andra djur är det bra att hålla koll på hullet. En mager orm har spetsig, kilformad rygg och en överviktig orm har en ryggrad som är ”nedsjunken” i hullet.

Andra saker att tänka på vid utfodring av orm, är att en väldigt hungrig orm kan, av misstag, hugga sin ägare när maten serveras. Den kan även ta miste om bytet är kallt och tro att det är ägarens varma hand som ska ätas. Är man orolig att bli biten kan man använda en lång tång att servera maten med. Har man flera ormar i ett terrarium bör de utfodras separat.

Om man utfodrar med fräscha och välutfodrade bytesdjur, behöver men inte ge ormen några tillskott. Är man trots detta orolig för bristsjukdomar kan vitaminer och/eller mineraltillskott sprutas inuti bytesdjuren.

Ormar ska alltid ha tillgång till friskt vatten. Använd en låg och vid skål som ormen både kan dricka ur och blötlägga sig i. Vattnet måste bytas minst en gång dagligen.

Avel

En del ormar lägger ägg (ovipara) och en del föder levande ungar (vivpara). Generellt gäller att pytonormar är äggläggande och boaormar föder levande ungar. Majsorm och Mjölksnok lägger också ägg men Strumpebandsnoken får ungar.

Det kan vara svårt att skilja hanormar från honormar. Det är inte många arter som har olika teckning på de olika könen och det kan vara knepigt att könsbestämma dem. Några metoder är att sondning eller ”poppning”. Att sonda betyder att man för ner en metallsond (prob) i kloaken och ser hur långt man får ner den. På hanar går det att föra ner proben längre till följd av fickorna som hemipenisarna ligger i. Tyvärr är metoden inte helt säker eftersom det kan vara svårt att utföra testet korrekt samt pga att en del honor har fickliknande strukturer även de. Poppning betyder att man lyfter på fjället som täcker kloaken och pressar försiktigt under kloaken för att se om det går att pressa fram hemipenisarna. Denna metod fungerar bäst på nykläckta ormar eftersom de lär sig ”knipa” när de blir äldre. Även denna metod är osäker eftersom en honorm kan har penisliknande utskott.

Rent allmänt ska man inte ge sig på att försöka könsbestämma en orm om man inte är kunnig. Dels kan man ta helt fel på könet men det finns även risk för skador. Bättre är att söka hjälp hos en herpetolog eller reptilkunnig veterinär.

Om man har jämnstora individer kan man på många arter mäta svanslängden. Hanar har en längre svans som smalnar av successivt medan honor har kortare svans som smalnar av mer abrupt.

Många ormarter förökar sig villigt i fångenskap men det krävs förberedelser för att det ska fungera. När det gäller äggläggande ormar bör man utfodra dem rikligt i 3-4 månader och därefter placera dem var för sig svalt (15-18 grader). Efter cirka 3 månader kan man åter höja temperaturen och låta dem äta samt para sig. Bäst är att lägga ned honan i hanens terrarium. Det brukar ta 28-45 dagar innan honan lägger sina ägg. Antalet kan variera stort. Honan brukar sluta äta några veckor innan hon ska lägga sina ägg.

Det finns flera hemsidor på nätet om hur man inkuberar ormägg.

Ormar som föder levande ungar ska påbörja svälten under en period när de äter bra. Hanen kan redan nu få vara med honan. Efter 2 veckor sänks nattemperaturen successivt under 3 veckor till ca 22 grader. Under ytterligare 2 veckor hålls denna låga temperatur innan den höjs igen.

Honan är dräktig ca 4-10 månader och brukar äta bra under den här perioden. Man kan ge lite mindre byten för att underlätta för henne.

Nykläckta eller nyfödda ungar kan hållas i en låda/tank med rivet och lätt fuktat papper. När ungarna ömsat första gången efter cirka 1-2 veckor, ska de börja äta.

Beteende

Ormar har inget behov av burkompisar utan trivs vanligtvis bäst ensamma.

Normalt sett angriper ormar endast när de är hungriga eller om de blir angripna. De flyr alltid i första hand men känner de sig trängda kan de hugga. Om man greppat tag i en orm mot dess vilja, kan den spruta ut ett illaluktande sekret från analkörtlarna.

Man har länge trott att ormar är döva men nu vet man att de kan uppfatta lågfrekventa ljud. Eftersom ormar heller inte ser så bra har de andra sinnen som kompenserar. De har bland annat mycket känsliga receptorer i ansiktet som uppfattar värmestrålningen från andra djur och de uppfattar vibrationer i marken när djuret rör sig. De har även ett mycket välutvecklat luktsinne där de via tungan för in luktämnen till det så kallade Jacobsonska organet i gomtaket. Tänk på detta om du klappat eller hanterat andra djur innan du tar i din orm.

Eftersom ormar saknar ben tar de sig fram genom att ringla på olika sätt. Fjällen på undersidan av kroppen förhindrar att ormen glider och den starka muskulaturen pressar kroppen framåt. Ökenlevande ormar rör sig ofta i sidled.

Hantering

Som tidigare nämnts är de vanliga sällskapsormarna sällan aggressiva men man måste alltid se upp i situationer när ormen känner sig trängd eller är väldigt hungrig.

Om man vill ta tag i en orm som riskerar bitas är det viktigt att få tag i huvudet. Det finns speciella ormkrokar man kan lyfta ormen med eller fixera huvudet. När man håller huvudet är det viktigt att verkligen hålla om själva huvudet och inte strax under. Om ormen får möjlighet att kränga med huvudet, finns det risk för skador på nackkotorna. Ett bra grepp är att hålla tummen och långfingret på sidorna av huvudet samtidigt som man placerar pekfingret ovanpå huvudet.

En lugn och tam orma kan man normalt lyfta genom att stötta den på flera ställen av kroppen utan att hålla fast huvudet. Tänk på att ormar ringlar sig väldigt snabbt och kan ta sig in i små utrymmen på ett ögonblick.

Yttre skötsel

En frisk och välskött orm kräver ingen specifik yttre skötsel. När ormar ömsar ska det ömsa hela skinnet på en gång i ett stycke. Ormar saknar ögonlock, i stället täcks ögonen av genomskinliga hudfjäll som ömsas samtidigt som övrig hud. Före ömsningen brukar men kunna se att huden blir gråskimrande, även över ögonen.

Om ömsningen krånglar bör man se över fuktigheten i terrariet samt kontakta veterinär för en allmän undersökning.

Hygienen i terrariet kräver en betydligt större insats än att sköta ormens yttre. Det kan inte poängteras nog, hur viktigt det är att städa ofta och hålla miljön fräsch. I naturen kommer djur nästan aldrig i kontakt med sin egen avföring och eventuella bakterier sprids över en betydligt större yta än vad som är rimligt att ha i hemmet. I fångenskap blir det väldigt snabbt höga halter av bakterier i terrariet och man vet att de flesta infektionssjukdomar som drabbar reptiler är orsakade av miljö- och kroppsegna bakterier.

Avföring och oätna byte ska städas bort omedelbart och det är viktigt att byta underlaget ofta. Inredningen ska rengöras noga och desinfekteras regelbundet. Grenar, växter och andra svårrengjorda föremål bör bytas ut helt. Stenar kan skrubbas rena och kokas i 20 minuter för att avdöda mikroorganismer.

Viktigt att tänka på, är att man för egen del måste vara medveten om risken för salmonellasmitta. Reptiler har normalt salmonellabakterier i tarmen och detta är något som man varken kan eller bör behandla bort. I stället ska man vara mycket noga med handhygienen efter att ha hanterat ödlan eller dess omgivning.

Annons

Forum Reptil

  • Matvägran Kungspyton

    Hej! Min Kungspyton på 3 år har matvägrat i ca 4 månader och har nu börjat gå ner i vikt. Jag har provat ge olika storlekar och på olika tider, i petbox och i terrariet men han vill inget ha... Vad ska jag göra? Bör jag besöka en veterinär eller…

  • skäggagam med varböld under ögat

    Hej! min ödla (skäggagam) på 6 år har en varböldliknande knöl under sitt öga... någon som vet vad detta kan bero på??

  • Skötselråd för skäggagamer

    Skäggagam är en ödla som ökar allt mer i popularitet. Den härrör från Australiens inland där den lever i halvöken-landskap. Skäggagamen lämpar sig bra som sällskapsdjur eftersom den är förhållandevis lättskött, den förökar sig villigt i fångenskap, den blir inte så stor och den behöver inte en lika fuktig miljö…

Gå till forumet om Reptil