Kaningulsot (Rabbit Viral Haemorrhagic Disease, RVHD) orsakas av ett calicivirus som uppstod i Kina i början av 1980-talet. Sjukdomen spred sig hastigt över världen och nådde Europa 1988. Inom 10 år blev sjukdomen vanligt förekommande hos både vilda kaniner, produktionsdjur och sällskapskaniner.

I Sverige har sjukomen förekommit i huvudsak i Skåne, Blekinge, Öland, Gotland och Västergötland. Med tiden har dock viruset spridit sig norrut och fall norr om Mälardalen har nyligen upptäckts.

Viruset utsöndras från alla kroppsvätskor och kroppsöppningar så smitta kan ske via direktkontakt kaniner emellan. Eftersom viruset är väldigt stabilt utanför ett värddjur, kan smitta även ske indirekt via så kallade vektorer, t.ex. insekter, utrustning, andra djur eller människor. Man har även sett att viruset under gynnsamma förutsättningar kan spridas med vinden.

På smittade kaniner har sjukdomen vanligtvis ett dramatiskt förlopp. Inkubationstiden är kort; endast någon/några dagar och sjukdomsförloppet är lika kort. Många gånger går det så fort att kaninägare inte hinner se att kaninen blivit sjuk. De hittar en avliden kanin med bakåtdraget huvud och blödning från nos och mun. Om man hinner se symptom är de oftast upphör aptit, skummade och blodigt flöde från nos samt konvulsioner.

Det finns ingen behandling för smittade kaniner och tyvärr är dödligheten mycket hög. De få individer som har en chans att överleva är ungdjur under 2 månaders ålder.

Eftersom sjukdomen är så smittsam och har så hög dödlighet, tog man ganska snabbt fram ett vaccin som skyddar tamkaniner. På så sätt har man kunnat hålla kontroll på sjukdomen i många år.

2010 upptäckte man dock att kaniner började avlida av sjukdomen trots fullgod vaccination. Det visade sig att viruset muterat och bildat en ny stam som benämns RVHD 2. Det nya viruset ger i stort sett samma symptom men det har en aning lägre dödlighet och kan ha ett lite längre sjukdomsförlopp. Unga kaniner verkar smittas lättare av RVHD 2 än av RVHD 1 och man har även sett sjukdomen på harar.

Under en forskningsstudie förra året upptäcktes det första fallet i Sverige. Man började då undersöka sparat material från avlidna vildkaniner bakåt i tiden och hittade då fall så långt tillbaka som 2011. Den nya virusvarianten finns med andra ord i landet men man vet ännu inte hur spridd och vanlig den är. Vid ”vanliga” obduktionsundersökningar skiljer man inte på RVHD 1 och RVHD 2. Än så länge är det bara i forskningssyfte man gör en så kallad sekvensering av viruset som avgör vilken variant det är. Det är dock väldigt sannolikt att det handlar om RVHD 2 ifall en kanin avlider av sjukdomen trots att den är vaccinerad mot RVHD 1.

Upptäckten av virusvarianten i Sverige har skapat stor uppmärksamhet och många tamkaninägare är oroliga för sina djur. 2013 togs ett vaccin fram i Frankrike mot både den nya virusformen och den gamla. Det är på gång in till Sverige men i skrivandets stund har ännu inte de första doserna nått oss. Det har även tagits fram ett helt nytt vaccin som skyddar mot den nya varianten och även detta är på gång till Sverige. Detta vaccin måste dock kombineras med vaccin mot RVHD 1.

Innan de nya vaccinerna når Sverige, bör man skydda sin kanin genom att vaccinera med det vaccin som finns tillgängligt, dvs mot RVHD 1. Om kombinationsvaccinet når landet först är det inte farligt att komplettera med detta även om det blir ”dubbel” vaccination mot RVHD 1. Det enda man kan göra själv för att minska smittrisken för RVHD 2, är att hålla sina kaniner isolerade från andra kaniner, hålla dem inomhus eller sätta upp myggnät över en utebur.

Håll utkik efter information om när vaccinerna kommer till Sverige och vilka veterinärkliniker som tar hem dem.

Marianne Tornvall, leg vet, augusti 2016