Min äldre JRT har utvecklat besvärligt beteende
Hoppas ni har tålamod för en lite längre genomgång då jag vill ge ordentlig bakgrund. Min fina kamrat Chester är nu 14 år. Inköpt som Jack Russell Terrier av “högresta” varianten, alltså samma ras som numera kallas Parson. Genom hela livet har han varit frisk och i kroppslig toppform. Lite “energisk” som yngre och, får erkännas, extra ihärdig att uppvakta tikar och med luktsinne utöver det vanliga får man nog säga. Grannen över vägen har en “tradition” av att hålla Dobermanntikar så under de många löpperioder han utsatts för de förförande lukterna har han haft svårt att hålla sig (från att springa över vägen). Nämner detta om det kan vara av värde för nuvarande tillstånd.
Tyvärr har Chesters syn och hörsel försämrats avsevärt de senaste åren. Han börjar nog vänja sig men det är lite tragiskt att inte kunna förklara för honom varför omvärlden börjar “avta”. Doftsinnet är ju i alla fall intakt och jag låter honom ta sin tid att nosa under våra rätt långa promenader.
Ett annat beteende som kan vara värt att nämna för eventuell relevans med beteendet är att han först efter 6-7 år började bli oehört rädd för dova ljud som t.ex. åska. Som unghund visade han inget sådant och var helt ok med nyårsraketer etc. Snarare nyfiken än rädd. Det beteende han började med i samband med åskmuller påminner en del om dagens. Han ville in i trånga utrymmen, darrade, flämtade och gick inte att lugna. Man fick vänta ut tiden tills han blev helt “normal” igen. Har ingen specifik händelse att förknippa med varför hans åskrädsla utvecklades. Det samma gällde f.ö. alla dova odefinierbara ljud som skott på håll, dunsar i containrar etc.
Nåväl, åskrädslan var ju förknippad med yttre omständigheter även om det var rätt besvärligt och han uppenbarligen led de perioderna. Upptäckte t.ex. hur vanligt det är med åskeffekter i filmer - för han reagerade likadant på sådant. Var ju heller inget man kunde förebygga som t.ex. åksjuka för en planerad resa så han fick inget lugnande innan åskljuden var ett faktum.
Nu är jag dock orolig för hans psyke. Han är min bästa kamrat och vän och (förutom syn och hörsel) go och helt normalt för det mesta. Men så kan det “knäppa till” på något sätt. Som en strömbrytare och en hund som uppför sig maniskt. Alltid kvällstid faktiskt. Han börjar bli orolig och söker sig till vissa trånga utrymmen. Han vill bökgräva i tyg och kuddar. Hittade något inlägg på nätet där ett väldigt likartat beteende hos tikar tydde på “skendräktighet”. Kan ju knappast vara motiverat för en äldre hane men undrar nu om det är sexuella drifter bakom. Jag följde ett råd för de skendräktiga tikarna och har satt den gamla portabla hundburväskan han hade som valp i rummet. Och slängt in lite gamla trasor i den. Till viss del en hjälp men han kan fortsatt söka sig mot de andra ställena. Noterade nu att han gärna bökar upp tyget, kudden eller mattan (eller vad det är för tillfället) mot sitt underliv och eftersom det är fukt efteråt antar jag att han får utlösning.
Tyvärr är detta nu ständigt återkommande i vårt liv tillsammans. Börjar bli ett besvär då jag måste spärra av alla ställen och han är heller knappt kontaktbar och verkar inte må bra. Efter en tid (kan variera) har han lugnat sig igen och är precis som vanligt. I de delar som innebär att söka sig till små utrymmen (in i bokhyllor, tvätt etc) påminner en del om det han tidigare visade vid åska. Skillnaden nu är att det inte går att förknippa med viss händelse och det är heller inget han sakta utvecklat under flera år. Han började med det för något halvår sedan. Det återkommer relativt tätt, ett par kvällar i veckan. Och som sagt, där emellan är han precis sitt vanliga jag. Dobermann-tikarna löper ju på men det kan inte vara det som “stör” honom eftersom perioderna är oregelbundna och däremellan helt lugnt.
Den sexuella teorin jag har gör ju att jag undrar om en kastrering av en 14-årig hane kunde få honom att må bättre och kanske inte triggas till det för alla så jobbig beteendet. Min enda lösning är att han får vara ensam i köket och rumstrera bäst han vill tills han lugnat sig. Är tacksam om jag kunde få lite råd och erfarenhet kring detta. Veterinären hade inget att tillföra utan föreslog “prover”. Jag frågade vad man kunde förvänta sig av provresultat som skulle “förklara” och fick till svar “epelepsi”!!! Kan dock inte i något avsseende se att det är epelepsi som ligger bakom detta.