Inledning

Fåglars bröstben är väldigt stort och täcker hela bröstkorgen och större delen av buken. Benet är som en sköld för de inre organen och utgör fäste för de stora flygmusklerna (bröstmusklerna). I mitten av bröstet löper en tunn broskkam som kan kännas om man stryker över bröstet. Det är denna kam som brukar skadas.

Orsak

När bröstbenet skadas är det nästan alltid till följd av en allt för kraftig vingklippning. Om papegojan ger sig iväg för att flyga och den inte ens klarar av att segelflyga, störtar den på bröstbenet och broskkammen skär som en kniv genom huden. Om fågeln upprepade gånger landar på detta sätt, kan såret bli väldigt stort och svårläkt.

Den här typen av skada är vanligast på grå jako eftersom de har förhållandevis stora och tunga kroppar och felbedömningar är vanliga vid vingklippning. Det har dessutom blivit vanligt att väldigt unga fåglar vingklipps innan de ens hunnit lära sig att flyga.

Symptom

Såret brukar synas tydligt mitt på bröstet. Det brukar kunna bli 1-2 cm långt men infektioner är sällsynta.

Diagnos

Symptomen och sjukdomshistorien talar sitt tydliga språk. Om andra skador misstänks parallellt, kan det vara befogat med en röntgen.

Skulle såret mot förmodan ha blivit infekterat, bör man dessutom ta en bakterieodling.

Behandling

I lindriga fall kan det räcka med att se till att fågeln inte störtar i golvet fler gånger. Mjukt underlag som ett tjockt lager halm, kan läggas i burbotten. Man bör dock söva fågeln och dra några av de klippta vingpennorna så att nya växer ut så snart som möjligt.

Vid allvarligare skador kan man behöva rensa upp såret och sy ihop det. Ibland måste man ta bort en liten bit av broskkammen och sy ihop musklerna mellan höger och vänster brösthalva för att få det att läka ordentligt.

Vid infektioner måste antibiotika sättas in, helst efter en bakterieodling.

Förebyggande

Unga papegojor som inte lärt sig att flyga ska inte vingklippas! Först när fågeln är över ett år gammal och behärskar flygkonsten perfekt, kan man överväga vingklippning.

Generellt bör man undvika vingklippning i största möjliga mån. Inte bara på grund av risken för skada vid för kraftiga klippningar utan även för att ingreppet hämmar fågelns naturliga beteende och hindrar fågeln från att utöva den bästa formen av motion.

Om man trots allt av olika skäl måste vingklippa, ska detta göras mycket försiktigt. Det är bättre att klippa lite i taget än att råka klippa för mycket vid första tillfället.